Nu är det verkligen på tiden att jag skriver ett inlägg. Jag har haft skygglappar på. Allt med bilstöd och annat som hör försäkringskassan till. Har gömt mig i ytterligare en serie, Förhäxad. En gammal goding från senare delen av 90-talet. Många säsonger och avsnitt, har att göra ett tag.

 

För att koppla till tidigare inlägg. Möte på AF med min handläggare från FK. Jag ringde ju henne för att ev kunna ändra tiden. Tror ni att hon har hört av sig. NÄ! Då har hon ändå haft över en vecka på sig att ringa tillbaka. Jag sa faktiskt att hon skulle höra av sig så fort som möjligt. Och det stod klart och tydligt i brevet att jag skulle höra av mig om tiden inte passade eller om jag hade några frågor. Inte så bemötande direkt, att inte ringa tillbaka. Så jag är fast med min tid imorgon. Min man kan inte följa med vilket inte känns bra. Jag har visserligen ringt till facket och en därifrån kommer dit. Alltid något men denne person känner ju inte mig. Hon förklarade för mig vad som skulle hända. Och det verkar som om det bara är nån form av överlämning, från FK till AF. Men ändå.

Stressen växer sig starkare inuti mig nu. Det är väl lite det jag har försökt att undvika med att gömma mig i serien. Har insett att jag ännu inte har planerat upp min morgondag. Det kommer att bli lite stressigt. Jag tar ju sprutan kl 11, och 12,20 kommer taxin och hämtar mig. Vill inte köra bil själv eftersom jag inte vet hur utmattad jag blir i huvudet efter mötet. Kände att jag inte kunde boka nån hemresa eftersom jag inte vet hur länge det kommer att hålla på. Hon på färdtjänst påpekade att det kan lätt bli en väntetid på ca 1 timme om jag bokar imorgon. Och så brukar det ju vara. Men vad ska jag göra???

 

Så har vi det här med bilstödet.....

I fredags fick jag ett brev från dom. Där står det att dom överväger att besluta att jag inte har rätt till bilstöd. Dom hade en försäkringsmedicinsk gruppkonsultation där följande framkom: Varaktigheten ät inte styrkt utifrån diagnos.

Och i läkarintyget står det: ME är en kronisk sjukdom där symtomen kommer att bestå under minst nio år framöver. Chanserna till förbättring/tillfrisknande är i stort sett obefintliga.

 

Då funderar jag. Är inte det styrkt nog? Eller är det just den sista meningen som ställer till det? I stort sett obefintligt är ju typ aldrig!

Jag får tuppjuck! Nu har jag till den 25 maj på mig att komma in med synpunkter om fallet. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar med en rond till. Varför ska det vara så svårt att få hjälp till att försöka leva ett så normalt liv som möjligt? Eller vill dom att jag ska ruttna här i min säng så dom har en mindre medmänniska att tänka på? Vad krävs? Jag orkar inte med att vara sjuk längre. Och jag vet inte om den där juristen jag fick hjälp av att överklaga förra gången kan göra nåt heller. Dessutom har jag inte råd i dagsläget att lägga ut pengar på det nu när studenten närmar sig. dessutom vet jag ju inte hur mycket pengar jag kommer att få nu dom närmaste tre månaderna.

Just nu känns det lite hopplöst. Jag skickar väl i alla fall iväg ett mail till juristen för han ville veta hur det gick. Han kanske kan råda till vad jag ska göra. Jag har nu två veckor på mig att ha en synpunkt. Så jag börjar med att ta mig igenom morgondagen och sen får jag ta tag i bilstödet. Ju fortare jag får in mina synpunkter ju fortare får jag ett beslut.